Ölbergs lite för ljusa

Salong flyttkartong var ett väldigt komplext projekt som skulle kunna beskrivas på massa olika sätt, men i
alla avseenden var öl ganska centralt: för att få till stånd ett unikt möte med tatueringsapparaten i centrum;
för att kunna göra ett permanent hast-monument över det flyktiga ögonblick då en i stunden kul idé görs
bestående; för att skapa en ny konstscen med väldigt avvikande social sammansättning; för att få till ett
ganska obegränsat flöde av handlande (salongen var öppen 24/7). Kräver öl det där. No pax.
När Linnéa Sjöberg drev Salongen var hon Linnéa Ölberg. Med Ölbergs lite för ljusa är det hennes ande
som återkommer. Vem var Ölberg egentligen? Hon verkar vara den som hittar de ängsliga områdena där
en viss energi ändå finns, men förtrycks. Konstvärlden är i sig extremt ängslig, full av outtalade men
mycket påtagliga rätt och fel. Men även tatuerings- och öl-världen har sin osäkerhet och oro, sin benhårda
vilja att bli tagen på allvar som en seriös verksamhet. Det som förr gjorde tatueringar laddade var just den
air som Adolf Loos pekade ut: man kan beundra tatueringar på en vilde, skrev han, men om en modern
människa med tatueringar dör i frihet så är det enbart för att hen ännu inte har hunnit mörda någon. Den
kraften har tatueringar inte idag. Snarare är det en verksamhet med så strikta normer att allt vad konst
heter drivs därifrån; reglerna för hur en linje och en skuggning ska göras i en geometrisk tatuering är
givna. Det enda tecknet på att det fortfarande finns någon intressant energi kvar i tatueringssammanhang
är det mordhot som riktades till Ölberg när hennes tatuerande riskerade rasera all trovärdighet som
tatuerarna hade kämpat sig till hos allmänheten. Det kanske inte var bra tatueringar, men det var jävligt
bra konst. Öldrickandet har nu råkat ut för samma “gentrifiering” som konsten och tatuerandet, det har
blivit en ängslig prestationsidrott. Ha koll på mikrobryggerier, utveckla en öl-vokabulär som kan mäta sig
med enologins, diskutera glasets form och dess förmåga att frigöra smakämnen, njuta… Bedöma och
utvärdera, det är ju arbetslinjen! Back to basics: öl ska vara lättdrucket och starkt. Det är motsvarigheten
till hennes kombination av flyktigt och bestående i tatuerandet.
Ölbergs lite för ljusa dricker man inte för att tänka på hur den smakar, utan för att kunna låta bli att
koncentrera sig och ändå vilja prata och göra saker. Maximalt ljus och maximalt stark, det är det gyllene
snittet, ganska analogt till Salong flyttkartong-tauteringarnas strävan att få ihop det tillfälliga och
bestående, det flyktiga ögonblickets infall hugget i sten. Ljus, för att inte dra uppmärksamheten för
mycket till sig och för att vara lättdrucket; stark, så att effekten kommer plötsligt. Den där märkliga
rörelsen i hjärnan, när man känner att det släpper. Ölbergs lite för ljusa vill skapa en ny målgrupp för
mikrobrygerierna: ölet ska distrahera och accelerera i huvudet, inte i gommen. Ölbergs lite för ljusa är cosa mentale.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Release den 29 Augusti  “Ölbergs lite för ljusa…” i samarbete med Sundbybergs Köksbryggeri och Det Nya Museet