Linnéa Sjöberg

Ölbergs lite för Ljusa

Shown at Det Nya Museet with a small retrospective of Salong Flyttkartong, 29/9 – 30/10 2015

A limited beer with coaster, edition 100. The beer is a triple Belgian, 8,7 %, flavored with holy-grass. Each glass bottle is hand engraved and numbered. The coaster is black letterpress print on classic coaster paper, 23×20 cm with a passe-partout, signed and numbered.

olbergs_produktfoto1

Salong flyttkartong var ett väldigt komplext projekt som skulle kunna beskrivas på massa olika sätt, men i alla avseenden var öl ganska centralt: för att få till stånd ett unikt möte med tatueringsapparaten i centrum; för att kunna göra ett permanent hast-monument över det flyktiga ögonblick då en i stunden kul idé görs bestående; för att skapa en ny konstscen med väldigt avvikande social sammansättning; för att få till ett ganska obegränsat flöde av handlande (salongen var öppen 24/7). Kräver öl det där. No pax.

När Linnéa Sjöberg drev Salongen var hon Linnéa Ölberg. Med Ölbergs lite för ljusa är det hennes ande som återkommer. Vem var Ölberg egentligen? Hon verkar vara den som hittar de ängsliga områdena där en viss energi ändå finns, men förtrycks. Konstvärlden är i sig extremt ängslig, full av outtalade men mycket påtagliga rätt och fel. Men även tatuerings- och öl-världen har sin osäkerhet och oro, sin benhårda vilja att bli tagen på allvar som en seriös verksamhet. Det som förr gjorde tatueringar laddade var just den air som Adolf Loos pekade ut: man kan beundra tatueringar på en vilde, skrev han, men om en modern människa med tatueringar dör i frihet så är det enbart för att hen ännu inte har hunnit mörda någon. Den kraften har tatueringar inte idag. Snarare är det en verksamhet med så strikta normer att allt vad konst heter drivs därifrån; reglerna för hur en linje och en skuggning ska göras i en geometrisk tatuering är givna. Det enda tecknet på att det fortfarande finns någon intressant energi kvar i tatueringssammanhang är det mordhot som riktades till Ölberg när hennes tatuerande riskerade rasera all trovärdighet som tatuerarna hade kämpat sig till hos allmänheten. Det kanske inte var bra tatueringar, men det var jävligt bra konst. Öldrickandet har nu råkat ut för samma “gentrifiering” som konsten och tatuerandet, det har blivit en ängslig prestationsidrott. Ha koll på mikrobryggerier, utveckla en öl-vokabulär som kan mäta sig med enologins, diskutera glasets form och dess förmåga att frigöra smakämnen, njuta… Bedöma och utvärdera, det är ju arbetslinjen! Back to basics: öl ska vara lättdrucket och starkt. Det är motsvarigheten till hennes kombination av flyktigt och bestående i tatuerandet.

Ölbergs lite för ljusa dricker man inte för att tänka på hur den smakar, utan för att kunna låta bli att koncentrera sig och ändå vilja prata och göra saker. Maximalt ljus och maximalt stark, det är det gyllene snittet, ganska analogt till Salong flyttkartong-tauteringarnas strävan att få ihop det tillfälliga och bestående, det flyktiga ögonblickets infall hugget i sten. Ljus, för att inte dra uppmärksamheten för mycket till sig och för att vara lättdrucket; stark, så att effekten kommer plötsligt. Den där märkliga rörelsen i hjärnan, när man känner att det släpper. Ölbergs lite för ljusa vill skapa en ny målgrupp för mikrobrygerierna: ölet ska distrahera och accelerera i huvudet, inte i gommen. Ölbergs lite för ljusa är cosa mentale.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen